Dookie

Jag tar tillbaks lite av det jag skrev i förra bloggen.
I morgon är det då Valborgsmässoafton. Det bör
finnas massor att göra. Men har vi några direkta
planer? Svar : nej. Hur svårt ska det vara? Varför
har hälften av alla krogar och sånt stängt? Inte
ens Statshotellet i stan vet om de ska ha öppet.
Lite spännande är det ju :P Men alltid skönt att
veta säkert liksom "Vi ska till..." Inte "Vet inte,
antingen blir det --- eller --- eller ---". Typ.
Men det löser sig ju, det göre alltid.

Nu borde jag plugga.

Det är alltid när man inte planerat saker som det blir som roligast.
Varför? Jag älskar att planera; skriva packlistor, välja kläder...
Men när nåt oväntat kommer upp, som en utflykt i form av bio,
krogen eller annat roligt, så blir det oftast mer kul just för att
man bara tar det som det kommer. Impulsivitet rockar. Kanske
är det så för att man inte hinner bygga upp några större förväntningar?

Igårkväll är ett lysande exempel. Och dagen dessförinnan med
tripp till Örebro.

Idag är det då lördag, och jag har min Dan-e hos mig. Ikväll blire
väl mat och film kan jag tänka. I morgon vet jag inte, måste plugga
iallafall -- det är ett som är säkert.

DO'H.

Snart är den här, fredagen. Idag skulle jag jobbat, men
var helt slut när jag vaknade. Ont i hela kroppen och
skittrött. Har en lektion, sen ska jag och esset ner på
bolaget och shoppa inför måndagens partaj.

I morgon ska vi åka till Örebro i lite ärenden.
Innan vi åker hem ska vi äta suchi nånstans.
Gud vad gott! Jag är så himla sugen på't att
jag kan dö. Mmm.

Ser ut som om jag blir hemma hela helgen.
Skönt. Ibland är det det bästa faktiskt.
...

Ibland undrar man varför folk gör en sak,
som de vet kan få/med största sannolikhet
får konsekvenser; ändå gör de dem där
sakerna. När man frågar eller säger något
om det, så slås det bort som om inget hänt.
Eller ännu värre; de drar på en riktig brak-lögn.

Man ser dem överallt.
Oftast med skitmycket smink, svarta kläder och svart hår.
De syns ofta på bild, men aldrig när de ler. Sällsynt.
De har en tendens att alltid göra bilder svartvita.
Helst med lite rött här och var. (För det symboliserar ju blod).
De gillar blod. Helst ska det komma från deras egna handleder.
De skär sig inte för att de har allvarliga problem, utan de
skär sig för att det ger uppmärksamhet. De gör det för det
ser snyggt och emotionellt ut på de svartvita bilderna.
De är också alltid noga med att påpeka att de visst känner
smärta och djup sorg, och "även om du inte gillar det, så
är det sån jag är! Take it ot leave it, bitch". Hur kan det vara
så coolt att vara fake?